Socialismens trygga famn har blivit vår största fiende.

Här i Indien kostar en rakning med kniv 5 kr och en person som läst 12 år i skola tjänar som servitör 500 kr i månaden. Det finns över 800 miljoner indier som inget hellre vill än att jobba och tjäna pengar. Hur ska vi i Sverige och resten av Västvärlden kunna konkurrera på de villkoren? Inte undra på att Sverige håller på att gå under när företagen flyttar ut för att facket hänger kvar i LAS, kräver en höjning av löner och utbyggt socialförsäkringsskydd (minimilönen i Sverige idag är ca 108 kr, i Indien ca 16 kr)

När man befinner sig utanför Sveriges gränser kan man inte låta bli att slås av hur snett vårt samhälle har hamnat. Efter kriget och fram tom 70-talet var Sverige ett föregångsland. Vi skapade arbeten, bostader och välfärd åt alla. Sen kom 80-talet, pengarna strömmande in och alla började konsumera mer än någonsin. Man började stämpla istället för att söka jobb, man stack på semester och var sjukskriven samtidigt, man fuskade med bostadsbidragen, en del tom jobbade, stämplade och var sjukskrivna samtidigt. Pengarna betaldes ut och ingen ställde frågor, alla blev vi parasiter som lät någon annan betala. Framgången växte oss över huvudet och det blev ett naturligt sätt att leva, att inte behöva ta ansvar utan ständigt förlita oss på att farbror staten tar hand om oss.

Vi har nu haft det så bra nu så länge att vi har glömt bort vad hårt arbete innebär, vilket ansvar varje människa har för sin egen  (och sin familjs) försörjning och lycka. Folk klagar på att de får för lite pengar när de är arbetslösa, de vill inte flytta för att få ett jobb, de vill att någon annan ska fixa allt samtidigt som de köper en ny platt Tv på avbetalning och planerar sin nästa inköpsresa till Ullared. Socialismens trygga famn har blivit vår största fiende...

I globaliseringens tider måste vi sluta diskutera våra interna förhållanden (inom Sverige) och börja fokusera på konkurrensen utifrån. När hörde vi senast en fackpamp eller en politiker argumentera för hur vi ska klara konkurrensen med Kina och Indien? För vare sig vi vill eller inte så är det dem och inte andra europeiska länder som vi ska konkurrera med, nu och i framtiden.Visst, man uttrycker sig i svepande termer om hotet  från låglöneländerna i Asien men det är ingen som vågar säga som det är; vi är för lata och bekväma och det kommer att krävas stora uppoffringar för att komma i kapp igen, för i det det perspektivet blir diskussionen om en höjning av a-kassan eller minilöner rätt lågt prioriterad  och ingen vill ju tappa väljare eller medlemstöd.

Nu är det back to basic som gäller, kavla upp ärmarna och börja jobba. Ge människor ansvar för sitt eget liv och sina egna pengar. Tvinga männskor att ta ansvar för sitt eget liv genom att begränsa skyddsnätet. Givetvis ska vi ha ett socialförsäkringssystem som tar hand och gamla, sjuka, handikappade och barn precis som man har i alla länder, även här i Indien men vi måste sänka nivåerna och utflödet av skattepengar ur statskassan, skattepengar som istället kan användas för att stimulera företagande och nya jobb. Ingen i Sverige kommer att svälta hjäl för att vi sänker a-kassan  eller lönerna. "Hungriga vargar jagar bäst" och därför kommer den hungrige att börja söka sig en försörjning eller be sin familj om hjälp. Man får bara istället sluta avbetala på sin platt-TV, ställa in resan till Ullared och ta ett skitjobb som diskare 20 mil hemifrån för att kunna betala sin hyra trots att man tex är utbildad ekonom eller något liknande.

Va, är det ett sådant samhälle som vi ska ha i Sverige undrar nu någon. Sorry to say men det är så det kommer att bli, vare sig vi vill eller inte. Det finns 800 miljoner Indier som vill göra ditt jobb för halva lönen. Hur ska vi kunna konkurrera med dem?

Socialismens trygga famn har blivit vår största fiende!