Vem kramar barnen i Hököpinge ?

I fredags besökte jag flyktingförläggningen i Hököpinge i Vellinge kommun. Med mig hade jag två kassar fyllda med chokladkakor, coca cola och blommor. Jag ville hälsa flyktingbarnen välkomna till mitt land och höra om det finns något som jag kan göra för dem. Jag ville också på något sätt berätta för dem att Sverige inte är ett land av trångsynta, egoistiska rednecks utan att det finns många som känner för dem och som vill hjälpa dem.

Jag har tagit så oerhört illa vid mig av den senaste veckans debatt. Vellingebor och kommunledning protesterar mot att 30 hemlösa flyktingbarn ska inkvarteras i ett gammalt vandrarhem i Hököpinge i Vellinge kommun i väntan på att deras ärenden ska hanteras av migrationsverket. Jag kände hur tårarna sved i ögonen under bilresan ner mot Malmö. Det handlar om barn! Barn som flytt krig och elände. Barn som förlorat sina föräldrar, sina syskon sin släkt, ja allt. De har ingenstans att ta vägen och de har själva tagit sig hela vägen till Sverige under stora umbäranden för att få hjälp. Då sitter vi här med våra jävla fredagschips och 150 kanaler på TV:n och ändå inget att titta på och säger "att vi vill inte ha dom här". Det handlar om barn FÖR FAN! De är helt oskyldiga, de har inte gjort något ont, de har bara råkat bli födda på fel plats i fel tid. Hur kan det finnas människor i vårt land som kan förneka dem en utsträckt hand, vård, omsorg och en möjlighet att börja om livet. Att vi har en livlig debatt om flykting- och invandrarpolitik tycker jag är sunt, det måste vi ha. Den debatten handlar om hur vi som land ska förhålla oss till vuxna immigranter och flyktingar men nu pratar vi om barn. Den som tror att något barn frivilligt lämnar sin mamma och pappa, eller att en mamma eller pappa frivilligt skiljs från sitt barn för att dra till ett land långt hemifrån för att chilla lite och leva på socialen bör allvarligt fundera på att söka hjälp för sin bristande förmåga till empati.

Väl på plats i Hököpinge blev jag, efter en stunds väntan innan de väl förstod mitt ärende, insläppt på förläggningen. Jag fick inte träffa några av barnen, som kommit till förläggningen sent på kvällen innan av rädsla för massmedia och allmän uppståndelse, men väl personal från socialen i Malmö och några andra personer som jag tror var tolkar. Vi pratade länge om barnen, deras situation och om debatten om dem som uppstått. Människorna jag mötte var oerhört professionella samtidigt som de var vänliga och öppna, det kändes att de verkligen bryr sig om barnen på ett bra sätt. De berättade om barnens umbäranden och deras resor till Sverige. Kände än en gång hur det sved i ögonen när vi pratade om Vellingebornas protester, hur man vill stoppa dessa barn som smutsiga, sjuka, i trasiga kläder och med sönderbombade psyken anländer till vårt land. På en debattsida på nätet läste jag ett inlägg som sa att "tänk om deras föräldrar kommer hit sen". Är det verkligen det värsta som skulle kunna hända, att ett barn får förenas med sina föräldrar? Hur man någon ens tänka den tanken??

Personalen berättade att några Hököpingebor protesterat mot flyktingförläggningen med argumentet att "var ska våra gäster bo, de brukar ju bo på vandrarhemmet när de hälsar på oss". Mina tankar for till den moderata kommunalordföranden som drivit debatten och hetsat Vellingeborna till att protestera. Hur är han funtad? Det handlar om barn i nöd, inte om "sociala flyktingar" om det nu finns några sådana. Har han inga egna barn? Fattade han inte att den här gången gick han för långt, när han stod i TV och sa att "vi vill inte ha dom här". Vellinge kommun har framgångsrikt ?! drivit en mycket restriktiv flyktingpolitik, läs noll flyktingar och väl vunnit en viss respekt, om än inte acceptans, för sin konsekventa ståndpunkt i frågan men den här gången sänkte han sin egen och sina partikamraters trovärdighet lika snabbt som Titanic. Som den socialdemokratiska oppositionsledaren i kommunen sa "vi har inga Sverigedemokrater i den här kommunen för det behövs ju inte, vi har ju moderaterna" – ridå. Fredrik Reinfeldt övervägde nog allvarligt om han skulle skicka en likvidationspatrull till Vellinge den kvällen.

På frågan om det finns något som man kan göra för barnen svarade personalen på förläggningen att de behöver kläder. Deras egna kläder är ofta i mycket dåligt skick när de anländer till Sverige och inte anpassade för den svenska vintern. Så småningom får de pengar till kläder från migrationsverket men byråkratins kvarnar maler långsamt och vintern är redan här. Varma jackor, tröjor, mössor och vantar står högt upp på önskelistan. Barnen är i åldrarna 12-17 år, ofta ganska kortväxta och smala så det behövs framför allt kläder i storlek small och medium. Förutom kläder behöver de även tidsfördriv, gärna i form av olika brädspel. Jag lovade på stående fot att se om jag kan ordna fram lite kläder. På måndag ska jag kontakta mina leverantörer och se om de kan bidra med något. Om inte så kommer jag själva att köpa in kläder och skänka till barnen. Har du som läser detta något som du vill bidra med så ska jag med glädje förmedla ditt bidrag.  Jag bjuder fraktkostnaden via mitt företag Protecty Arbetskläder, läs mer här: Protecty

På vägen ut mötte jag en granne till förläggningen som kom i samma ärende som jag, för att hälsa barnen välkomna, så alla själar i byn och kommunen är inte förtappade. I bilen på vägen hem satt jag och reflekterade över mitt besök i Hököpinge, över mötet med personalen och mina tankar om barnen och deras situation. Vad är det för ett land jag lever i? Hur har det kunna bli så här? Hur kan man förneka ett barn kärlek och omsorg? Vem kramar barnen i Hököpinge och önskar dem god natt? Då kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka utan stannade bilen och grät.


Artikel i HD om hur flyktingbarn tar sig till Sverige:
http://hd.se/skane/2009/11/14/i-fem-dagar-laag-jag-inklaemd/