Det här är den tiondel Sahlin vill klämma åt

Ända sedan tidigt i höstas har de rödgröna försökt hamra in att regeringens skattesänkningar är orättvisa. Den första gemensamma rapport som de publicerade hette ”Högerpolitiken klyver Sverige” och visade att ”ju högre inkomst du har haft från början, desto mer har du gynnats av regeringens skattesänkningar”. Den tionde decilen, alltså de 10 procent av skattebetalarna som har högst inkomster, har fått nästan 25 procent av skattesänkningarna. ”Man får utgå från att de vill sänka skatterna mest för den rikaste tiondelen, så att de får större inkomst förstärkningar än 60 procent av befolkningen får tillsammans”, sa Mona Sahlin i sitt inledningstal till S-kongressen.

Men vilka är dessa 10 procent, och hur mycket betalar de i skatt? Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. Den tiondel som tjänar minst har fått 2,4 procent av skattesänkningarna, men betalar bara 1 procent av skatten. Det skulle kunna kallas en utjämnande politik.

Bara den som betalar skatt kan få skattesänkningar. Stora skattesänkningar kan bara gå till dem som betalar mycket skatt. De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt - faktiskt mer än vad de 60% som tjänar minst betalar tillsammans. Att den fjärdedel som tjänar minst bara har fått drygt 6 procent av skattesänkningarna är inte så upprörande om man vet att de – efter skattesänkningarna – bara betalar just så stor del av skatterna. Och att gruppen knappast rymmer några heltidsarbetare. Att den fjärdedel som tjänar mest har fått nästan hälften av skattesänkningarna är inte heller uppseendeväckande när man vet hur mycket skatt de betalar.

”Varje arbetad timme bidrar till välfärdens finansiering”, betonade Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros i går. Hur stor är lusten att arbeta en timme till för alla dem som inte ens får behålla hälften av extrainkomsten? I den rödgröna världen står det still, ingen rör sig mellan decilerna. I verkligheten är det sällan någon stannar i den lägsta decilen; där finns de som jobbar extra vid sidan av studierna och kanske hamnar i högsta decilen några år senare. Det är den rörligheten som måste eftersträvas. Jobbskatteavdraget är ett sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Sänkt marginalskatt skulle göra det lönsamt även att jobba den där extra timmen som har betydelse för välfärden.

För att säkra välfärdens finansiering skulle vi behöva lägre marginalskatter – inte högre. Och bättre utbildningspremie – inte sämre. Svenska inkomster är extremt sammanpressade. Att klämma åt höginkomsttagare – eller ”rika” – kan aldrig ge mycket pengar. Det är symbolskatter som kostar mer än de berikar statskassan.

Det är riksdagens utredningstjänst som har gjort beräkningarna åt de rödgröna. Från samma material kommer DI:s siffror.

Hela detta inlägg är ett direkt citat från Di LEDARE FREDAG 30/10-2009. Jag har dock tagit mig friheten att korta ned och ändra lite i texten.